Gott om plats, uppvärmd betongplatta, stimulans från halm och en bra toalett är viktiga delar för att grisar ska må bra.
Per Nilsson gör som de flesta andra bönder och tänker själv. Skillnaden är kanske att han tänker lite annorlunda, och mitt i den stora griskrisen bestämde han sig för att satsa på en ny anläggning för uppfödning av slaktgrisar.
Vi hittar den vackra och välskötta gården Esplunda utanför Enköping. Den har varit i familjens ägo sedan 1500-talet och nuvarande gård bestod från början av fyra gårdar. Verksamheten har sedan lång tid varit inriktad på spannmål, men för drygt 20 år sedan började man med köttdjur. För åtta år sedan fick Per erbjudande om att gå in i en redan etablerad grisproduktion hos grannen Christer Johansson på Skälby Gård och tackade ja. Då handlade det om hela kedjan, från 220 suggor som födde kultingar till att föda upp dem och ta fram slaktfärdiga grisar.
Per kollar till fodermixen, som är själva hjärtat i grisproduktionen.
När så den stora griskrisen kom så gick lönsamheten ner och Christer, som har många andra strängar på sin lyra, ville dra sig ur. Efter en massa funderande och kalkylerande så började ändå en plan för en fortsatt verksamhet att växa fram. Per reste runt i Danmark, Finland och Tyskland och tittade på olika anläggningar för att få idéer till framför allt inredning, men också andra tips.
Idiotförklarad
Efter klartecken från banken så satte man igång projektet. Först rev man ut den gamla inredningen och gjöt ny platta, sedan byggde man till så att det blev totalt fyra skepp med plats för cirka 2500 slaktsvin, eller 8000 på årsbasis. Tanken var att samarbeta med Petter Kjelleby på Vissgärde som har suggor och köpa upp alla deras kultingar.
Och någonstans här blev väl Per Nilsson idiotförklarad av de flesta ”förståsigpåare”, investera i en grisproduktion mitt i värsta krisen, och dessutom på ofri grund? Hur tänkte han egentligen?
Ja, svaret på den frågan är egentligen ganska enkelt. Per tänkte att om han kan räkna fram en lönsamhet på en grisuppfödning mitt i krisen så borde verksamheten kunna fungera riktigt bra om, eller när, det vänder. Per satt alltså på en kalkyl som fungerade där och då, och som inte byggde på någon optimistisk förhoppning om att allt skulle bli bättre, där han kunde räkna hem både investeringar i byggnader, foder, personalkostnader och allt annat som ska till.
Kontroll av hälsa och tillväxt på alla grisar är en del av det dagliga arbetet.
Anläggningen är uppbyggd så att kultingarna dyker upp från Vissgärde när de är cirka 3-3,5 månader gamla och sätts på tillväxt.
Glada grisar
Och hela affärsidén bygger på tre saker. Dels ska grisarna ha det så bra som möjligt, vilket innebär att två tredjedelar av boxarna består av en betongplatta med golvvärme, och att endast en tredjedel av boxen har spalt. Genom att hålla betongen varm och torr använder grisarna automatiskt den del där spalten är som ”toalett”. På så vis blir det både rent och en bra miljö, samtidigt som arbetet blir enkelt. Sedan styrs utfodringen minutiöst noga till varje enskild box, för att få så bra tillväxt som möjligt utan att det blir spill.
– Man kan säga att just styrningen av mängden foder är skillnaden mellan vinst och förlust i en sån här verksamhet, för så små marginaler är det, berättar Per Nilsson när han visar datastyrningen av mixer och utfodring.
Mervärde
Själva mixen av fodret är en del av affärshemligheten, men så mycket kan Per berätta att man använder rapsolja i fodret, och det har inte bara att göra med att man vill ha en bra tillväxt. Rapsoljan ser även till att köttet blir mer hälsosamt då det innehåller Omega 3. ”Rapsgrisen” har dessutom blivit så känd och omtalad att det lett till en stor efterfrågan av köttet, och detta innan Per ens fått igång produktionen ordentligt. Någon dag efter att vi besökt Esplunda kommer nästa laddning kultingar och därmed har grisstallarna ”full beläggning”.
– Tanken är att det ska komma ett gäng nya grisar var fjärde vecka som sedan stannar här i cirka 14 veckor innan de går på slakt. Tillväxten ska ligga på ungefär 950 gram per dag, säger Per när vi går runt och tittar på de välmående grisarna.
Ett av skälen till att det är svårt att sälja en konkurrenskraftig svensk gris är att svenska djurskyddsregler är betydligt tuffare än i flera av våra grannländer. Men istället för att gnälla försöker Per vända det till något positivt.
– Vi får inte kupera svansarna på grisar i Sverige så det innebär att vi måste se till att de har en bättre miljö och mer stimulans, annars äter de upp svansarna på varandra, berättar Per.
Per Nilsson tillsammans med sambon Charlotte Bonde och sonen Erik.
Och det i sin tur innebär att du får ett kvalitetsmässigt bättre kött. Nästa steg är att få konsumenten medveten om detta och därmed beredd att betala lite mer för svenskt griskött. Lägger man sedan till ytterligare kvalitetsargument som just rapsgrisen står för, ja då har man inga större problem att bli av med sitt kött.
Per Nilssons grisuppfödning är redan en succé, innan den ens kommit i full drift, vilket tyder på att konceptet kommer att hålla och kanske till och med klara en ny griskris. Det i sin tur gör att Esplunda gård fått ännu ett ben att stå på, vilket i sig är en viktig del av Per Nilssons strategi.
Text & Foto: Henrik Fitinghoff
