På den gamla karolinergården i södra Värmland betar omkring 400 nötdjur som på vilda västerns tid, mellan björkstammarna med sjön Skagern i bakgrunden. ”Djuren mår bra och det är en form som passar oss och omgivningarna”, säger paret Micael och Marie Olsson.
De har bott på och drivit gården Östra Eketorp i Södra Råda i Gullspångs kommun sedan 2012. Det är inte så illa av en kvinna som tidigare led av en rejäl dos ”koskräck”.
– Haha, ja det är faktiskt sant. Jag var livrädd för djur och hade jättekoskräck. Jag ville inte bo på gården med kossorna. Jag ville att vi skulle ha kvar det gamla huset ett tag och prova hur det gick, säger Marie Olsson.
Det gick bra. Marie besegrade sin rädsla genom ”30”, en i dag elvaårig ko som visade sig vara en oväntat lämplig partner för professionell koskräcksavvänjning.
– Hon förstod nog att jag var rädd för henne och stod så lugn och stilla och ville klappas på.
Paret bestämde sig för att satsa fullt ut på ranchdriften, där korna lever sitt liv utomhus året runt.
– Vi är en av 55 gårdar i Sverige som är med i EU:s ranchdriftsprogram. Vi har dispens att hålla djuren utomhus utan ligghall och är noga med att följa alla regler för att de ska ha det bra. Ranchdrift är humanare för djuren, säger Micael Olsson.
Han har bott i hela sitt liv i Södra Råda, men hustrun Marie kommer ursprungligen från Kungsbacka. Hon flyttade senare upp till Götene och därefter Karlsborg, där hon träffade Micael 1997 när han spelade på dans i hobbybandet Skagers. Två år senare var de ett par och 2006 gifte de sig.
Farföräldrarnas gård
Innan paret tog över Östra Eketorp drev Micael den närliggande föräldragården Hjälmkärr, med start direkt efter gymnasiet.
– Jag flyttade från föräldragården till farföräldragården, säger han med ett skratt.
Micael har också jobbat som lastbilschaufför i 15 år och med manuellt skogsarbete. Dessutom körde han skolbuss och hyrde ut sig med maskiner till lantbruksarbete av olika slag.
Men helst av allt ville han utveckla verksamheten hemma på föräldragården Hjälmkärr.
– Alla i vår släkt har varit lantbrukare så långt tillbaks som man kan släktforska. Jag har växt upp med det här och i pappas Volvo BM 650.
Micael säger sig känna en trygghet tillsammans med naturen.
– Den är fruktansvärt komplicerad att förstå sig på, men den är inte komplicerad att leva ihop med. Det handlar om anpassning.
Marie har en annan bakgrund och jobbade bland annat inom läkemedelsindustrin innan hon träffade Micael.
Gården som de bor på i dag har anor tillbaka till 1500-talet.
– Under 1600- och 1700-talen brukades Östra Eketorp av ett antal kungliga karolinerofficerare, bland annat kapten Peter von Bähr, som var den som lät uppföra huvudbyggnaden 1732, säger Micael Olsson.
Den gamla var lite för liten för kaptenen.
– Han skrev i ett brev till kungen: ”Jag bor som en bonde”.
Förutom ranchdriften handlar familjeföretaget om mjöltillverkning.
– Marken här omkring bär inte spannmål lika bra som högavkastande gårdar gör. Därför måste man hitta alternativa näringar som passar i den här ”mellanbygden”. Mjöl baserat på gamla spannmålsslag var första delen av en nischning. Djuren med tillhörande styckeri blev ett komplement och nästa nisch.
Småskaligt slakteri
Ekens Styckeri startades 2004 av den gamla ägaren på Östra Eketorp. Han drev styckeriet i åtta år innan Micael och Marie tog över verksamheten. Slakten sker i Örebro, men funderingar finns på att bygga ett småskaligt slakteri hemma på gården, för att slippa frakten av djuren.
– Det är det sista som fattas för att min satsning ska bli komplett, men det är väldigt många krav och regler att uppfylla så den biten får vänta, säger Micael Olsson.
Efterfrågan på det gårdsproducerade naturbetesköttet från den egna besättningen är stor, säger han. All försäljning utgår från gården.
– En mindre del säljs på närmaste Ica-butik. Någon gång har datasystemet på butiken kraschat så att de kan inte beställa från centrallagret. Då har de vänt sig till oss och köttet har tagit slut på några dagar. De flesta av våra kunder beställer köttlådor av oss, som de hämtar här vid ett bestämt datum. Vi har knappt någon marknadsföring alls. Ryktet sprider sig.
Styckeriet utgör ungefär hälften av verksamheten, säger Micael Olsson, som driver gården som enskild firma med en årlig omsättning på 3 till 4 miljoner kronor.
Framtiden för det gårdsproducerade köttet ser bra ut, säger Micael.
– Vi har en trogen kundskara. Det är fullt i orderboken från september till lucia.
Micael och Marie hoppas och tror att fler ska se fördelarna med naturbetesproducerat kött.
– Lönsamheten är alltid ett problem, men marknaden är inte mättad, även om efterfrågan på kött har minskat. Det måste vara en fördel att kunna äta kött som man vet var det kommer från. Vi har utvecklat en vegofärs tillverkad av dinkel/spelt, som vi letar efter ett sätt att få ut på marknaden. Vi tar de vegetariska konsumenterna på allvar.
300 till 400 nötdjur är det vanliga beståndet på Östra Eketorp: kvigor, kor och tjurar. Största delen består av rasen angus.
– De har fint marmorerat kött. Vi har också inkorsningar av Hereford som är kända för att vara lugna. Vi har egen uppfödning av våra djur och är i princip självförsörjande på den biten. Vi köper in ett fåtal rekryteringskalvar.
Cirka 400 hektar
Dagens Östra Eketorp omfattar cirka 400 hektar med arrendet inräknat. Till själva gården hör 270 hektar. Cirka 200 hektar används till ranchdriften.
– Jag har fällt en stor del av skogen och konverterat marken till bete, som vi prioriterar tillsammans med produktion av gräs till vinterfoder. Det är lätt gjort att ställa om till skogsbruk igen om man vill.
Micael tycker inte att människor alltid förstår lantbrukarens roll.
– Jag har blivit hotad med polisanmälan för att jag dammar när jag sår. När jag ville riva två hus för att bygga ett nytt protesterade några av de sommarboende. Vi bor trots allt inte i ett vykort.
Lönsamheten för svenskproducerad och lokal mat är en annan kamp, säger Micael med tydligt engagemang.
– Öppna gränser öppnar för billigare livsmedel utifrån. Då är det jobbigt att överleva som svensk matproducent. Det är inte bara politikerna som kan eller bör påverka. En viktig del ligger på konsumenterna, att inte bara ta det billigaste i hyllan utan välja det som produceras lokalt. Annars dödar man långsamt ett helt lands inhemska matproduktion.
Micael har en klar syn på lantbrukarens roll i nutidens Sverige.
– Om det är någon på den här planeten – och med dagens teknik – som får smutsa ner och bullra, och där korna får fisa, så är det väl ändå lantbrukaren, den som producerar mat? Vad är alternativet, vill vi inte kunna producera mat själva?
Marie trivs bra på Östra Eketorp omgivet av fält och björkskogar med den blå Skagern i fjärran.
– Det är lugnt och skönt fast man jobbar hårt. Det är inte samma jäkt som i stan. Den här sortens liv kan man inte stressa. Tar kon på sig två timmar att kalva så gör den det. Jag sitter på kontoret här i huset och tio minuter senare är jag ute och kollar kossorna. Jag behöver inte sitta vid en dator hela dagen och man är alltid hemma med sina barn.
Dottern Molly, 13, tycker att det är skönt att ha föräldrarna hemma.
– Man känner sig aldrig ensam. Jag hjälper till lite. Det roligaste är nog att köra traktor.
Sonen Fred, 14, vill nog helst bli pilot, men han gillar gårdslivet.
– Det är skönt att det är avskiljt. De närmaste grannarna finns någon kilometer bort.
Livet och jobbet på landet passar inte alla, konstaterar Micael Olsson. Oönskad övertid är en del av prövningen.
– Så är det bara. Man får lägga många mer timmar här än som anställd på ett vanligt jobb. Mest fart är det när kalvarna kommer.
På gården finns utöver Marie och Micael två heltidsanställda och två personer anställda på deltid, plus timpersonal vid behov.
Per Andersson har anlitats av gården sen 2012, men är anställd på heltid sedan jul. Per kliver ur en Claas Scorpion 7040 Variopower, en lastmaskin som används flitigt.
– Jag är väl ”dräng”, haha. Jag gör det mesta som behövs. Ofta kör jag maskiner. Det är ett bra och trevligt och omväxlande jobb där man inte gör samma sak hela tiden.
I styckeriet spolar Alexandra Friman av golvet.
– Jag är lite alltiallo, röjer bland annat betesmark och sätter ner staketstolpar. Jag trivs väldigt bra här.
Sedan 2002 är verksamheten kravgodkänd, säger Micael Olsson.
– Det är inget vi egentligen tjänar pengar på, men det känns fint för miljöns skull.
I framtiden vill Micael och Marie gärna ha tillgång till mer betesmark för att kunna expandera ranchdriften.
– Man kan vara trött vissa dagar och tillfälligt tappa modet under den mörka perioden, men när vårsolen kommer får man nya krafter. En gård måste utvecklas, man måste inse att man aldrig blir klar, säger Micael vid dagens slut.
Eric Bengtsson
