Att sköta fågelgård är ett hästjobb

Att sköta fågelgård är ett hästjobb

Joakim och Fredrica driver sedan ett år tillbaka Lundhaga Höns- & Kalkongård och bygger sitt liv i ett gammalt mejeri. Här finns en undulatflock och ridhästar i ett nytt stall. ”I år har det gått riktigt bra med ett rejält sug efter höns”, berättar västgötaparet.

En bit utanför Stora Levene i byn Sparlösa bor familjen Andersson-Malmberg, i ett vitt hus med rundbågade, kyrkliknande fönster. Byggnaden var tidigare ett mejeri, som en tid var en bilverkstad innan det blev bostad.

2012 köpte paret gården och övertog förra året höns- och kalkonverksamheten med cirka 15 000 sålda fåglar årligen. Tio procent av fåglarna är kalkoner, resten höns.

Joakim och Fredrica jobbar heltid med andra sysslor, hon som rektor för en förskola och han som rörmokare.

Senaste året har efterfrågan varit så stor på höns att paret har ökat beståndet med en tredjedel, en grupp extra, för att möta efterfrågan.

– Egentligen skulle jag kunna sluta som rörmokare, så bra som det har gått i år. Det går faktiskt att leva på det här just nu. Samtidigt vågar jag inte eftersom risken finns att efterfrågan sjunker och jag tycker det är kul att komma iväg till jobbet och träffa kollegorna, säger Joakim.

Fredrica:

– Jag är inte så intresserad som Joakim av fågeldelen, jag driver hästdelen på hobbynivå. Men jag hjälper till med det som behövs och pysslar gärna i gårdsbutiken i bottenvåningen.

Där säljer hon egenproducerat hantverk av olika slag, bland annat silverbestick och föremål av gjuten betong.

I den senast byggda delen av gården har Fredrica och sambon Joakim inrett stall med nya boxar, som rymmer gårdens hästverksamhet.

Undulater som hobby

I anslutning till ett av de gamla stallen på gården har Fredricas mamma, Britt Magnusson, ordnat med boende för cirka 45 undulater och 3 nymfparakiter. Kontrasten mellan de lantliga omgivningarna och de färgglada små papegojorna är stor.

– Det började med att jag fick en bur med 25 stycken av en person som hade tröttnat på dem för knappt tio år sedan. Det blev så många på en gång att jag fick panikbygga det här, som i dag har växt till tre sektioner med en stor bur på utsidan. Jag har varit intresserad av fåglar sen jag var omkring 7 år, när jag hade två undulater, säger Britt med en undulatunge i handen.

Det rör sig en hobbyverksamhet.

– Jag gör det här för att jag tycker det är roligt. Fåglarna fascinerar mig och klarar det svenska klimatet bra.

Höns- och fågeluppfödningen övertog Lundhagaparet efter Boris Svensson. Hans pappa, Karl-Erik, Svensson, startade fågeluppfödningen på platsen 1960 och 1986 efterträddes han av sonen Boris.

– Hans andre son Björn tog över gården och Boris arrenderade hönseriverksamheten med byggnader, berättar Joakim. Karl-Erik startade med gäss och kalkoner.

Fredrica och Joakim träffades 2006 och första barnet av två kom tre år senare.

Växte upp med gårdsverksamhet

Ingen av dem båda har någon bakgrund som fågelbönder, men Fredrica har växt upp med gårdsverksamhet, 300 meter från sitt nuvarande hem. Joakims mormor och morfar jobbade som mjölkbönder och hade hästar och kaniner.

– Jag tyckte mycket om att vara där som liten. Det bidrog säkert till mitt intresse för gårdsliv.

Intresset för djur och lantbruk gjorde att Fredrica och Joakim var eniga om framtiden. De ville inte bo i en vanlig villa, eller hus. En hästgård skulle de ha, men slumpen ville något annat.

När Joakim och Fredrica köpte gården i Lundhaga för nio år sedan blev Boris kvar som arrendator och fortsatte sin fågelverksamhet.

– När han ville sluta frågade han om jag ville fortsätta efter honom. Jag gick och funderade lite. Ska jag hålla på med hönor?

Joakim tog steget.

– Jag bestämde mig och tog över i fjol höst med tanken att jag prövar.

Planen var att fågeluppfödningen skulle vara en deltidssyssla.

– Men vissa veckor har jag fått sköta det här på heltid, när suget efter värphöns har varit ovanligt stort, säger Joakim Andersson.

I perioder har han fått skifta heltidsarbetet mellan rörmokeri och gård.

– Ditt dygn har lite mer timmar än alla andras, säger Fredrica med ett skratt.

Joakims ”tidsreserver” kom till nytta när det tidigare äggstallet skulle bli stall för hästar. En fristående byggnad köptes som ett tomt skal, totalt 60 gånger 12 meter invändig yta.

Förarbetet hade gjorts av Boris, som pensionerade sig som äggproducent julen 2017, berättar Joakim och Fredrica.

– Då rev han ut allt och målade om och fräschade upp. Vi köpte byggnaden i februari 2019 och började mura så fort vi hade fått nyckeln och skrivit papper, säger Joakim.

Fredrica fortsätter:

– Vi kände att vi ville göra det här ordentligt och så fint som möjligt.

Renoverade gamla mejeriet

Ett ännu större projekt har renoveringen av huset varit, det gamla mejeriet i Sparlösa. Efter köpet av gården 2012 renoverade paret byggnaden ett helt år innan de kunde flytta in.

– Vi har gjort det mesta själva med hjälp av min pappa och mina bröder. Vi ändrade planlösningen på mejeriet och rustade upp insidan så att vi skulle ha någonstans att bo. Man kan säga att vi helt gjorde om den ena halvan av huset. Den andra halvan har vi inte kommit till än, säger Joakim.

Den exakta åldern på mejeriet är inte känd, någon gång på 1800-talet lär det vara byggt. På 1900-talet byttes mjölken mot olja.

– På 1950-talet och 1960-talet var det bilverkstad här.

På gården finns i dag ett drygt 100-tal värphöns, som ger i snitt 115 ägg per dag året runt.

– Tanken är först och främst att vi ska vara självförsörjande på ägg, men vi har också en skylt ute vid vägen om försäljning av gårdsägg. Värphönsen blir kvar tills de är ungefär 80 veckor, säger Joakim.

Hönskunderna kommer ibland långväga från. Många av de som håller på med liknande verksamhet i närheten har blivit gamla och valt att sluta utan att någon har tagit över, konstaterar Joakim.

Han trivs bra som höns- och kalkonfarmare. Bådas heltidsjobb ger paret en säkrare position om efterfrågan på fåglarna skulle minska.

– Jag gillar vårt upplägg, självförsörjningstanken och kundkontakterna och jag tycker höns är charmiga. De flesta av hönorna som kommer härifrån får ett väldigt bra liv. De får springa fritt omkring ute och ha det gött, säger Joakim och packar en leverans till Gunnarskog i Värmland.

Efterfrågan har ökat på höns

Efterfrågan har ökat under pandemin, säger han.

– I fjol höst satte vi in en extra grupp höns eftersom det var så stor efterfrågan. I år har gården haft 16 000 kycklingar, jämfört med cirka 11 000 året dessförinnan.

Den negativa sidan är långa arbetsdagar.

– Det är mycket att hinna med. Städa ur byggnaden efter en hönsgrupp är ett slitigt, skitigt och tidskrävande jobb.

Fler svårigheter finns.

– Hönor upp till sju, åtta veckor är lättskrämda. Starka ljud och snabba rörelser kan få dem att bilda högar och kväva de som hamnar under. Vi har haft en del problem med flygplan från den närliggande flygflottiljen, som har passerat på låg höjd. Flera gånger har gården haft besök av hönstjuvar.

I framtiden kan det bli fler djur på gården, säger Fredrica.

– Vi har funderat på kor och grisar, men tiden måste räcka till. Jag bromsar många gånger denne man. Haha.

Men det stoppar inte Joakim från att planera.

– För min del hade det varit kul att expandera med en 5 000 fåglar till på ett år. Men då måste vi se att efterfrågan ligger på en stadigt hög nivå under hela året och inte bara under våren och sommaren, som vi har upplevt nu.

 

Eric Bengtsson

Aktuellt

ANNONS ▼
Fler artiklar